Stressen och skolan - Den medvetna undervisningen (1)

Det pågår en tyst revolution inom skolan, en process som  drivs på underifrån av en mängd eldsjälar. Allt fler initiativ som involverar uppmärksamhetsträning, känslomässigt lärande och medveten rörelse dyker upp i våra klassrum. Varför händer detta, och varför är det viktigt med träning av inre färdigheter i skolan idag?

Utmaningen i att sitta still och vara med sina tankar

“De flesta lärare vet hur distraherande en enda orolig elev kan vara i en klass. Det är lätt att tänka att vi inte har tid att skapa ett närande och understödjande klimat i klassrummet, att tiden i skolan istället bör ägnas åt ämnesundervisning. Å andra sidan så blir försöken att om och om igen försöka styra tillbaka uppmärksamheten till det aktuella ämnet för lektionen i en orolig klass både tidskrävande och snabbt påfrestande. Tiden det skulle ta att stabilisera och grunda våra studenter, även om det skulle ta halva lektionen, är med andra ord väl värd mödan.“ (Daniel Rechtschaffen)

Vid en studie utförd av psykologer vid University of Virginia och Harvard lät man intet ont anande deltagare sitta ensamma på en stol i ett tomt rum. Uppgiften varade i sex till femton minuter. När man sedan intervjuade dem om deras erfarenhet beskrev majoriteten det som en obehaglig upplevelse. I en uppföljning med samma upplägg gavs deltagarna även möjligheten att administrera sig själva en mild elektrisk stöt.  

“Vad som är slående är att det uppenbarligen var så obehagligt att vara ensamma med sina tankar att det drev många deltagare till att självadministrera en elektrisk stöt, vilket de alla tidigare uppgett att de var villiga att betala för att undvika” skriver forskarna bakom studien i tidningen Science. Att vara ensam med sin inre värld, om så bara för en kort stund, är påfrestande och obehagligt för många vuxna människor.

Det stressade samhället

Om vuxna människor knappt klarar av att sitta tysta i ett rum i 6-15 minuter utan att känna obehag, hur kan vi då begära att skolbarn skall klara av det och dessutom prestera och lära sig ett innehåll som inte alltid känns relevant eller begripligt? En av orsakerna till att vi har så svårt att sitta still, och upplever det som obehagligt är sannolikt inre stress och laddade negativa tankar.

En stor del av stressen i dagens samhälle bygger på stressorer som inte fanns för 20 år sedan. Osäkerheten inför framtiden, miljön, vår ekonomi, medias framställning av kriser och terrorhot, de medryckande och beroendeframkallande och psykologiska aspekterna kring mobil teknologi och sociala media, de upplevda kraven på ett perfekt liv, att vara lycklig - listan på stressfaktorer kan göras lång. Skulle koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsproblem och hyperaktivitet hos barn och unga kunna ha med vår ökade samhälleliga stress att göra?

I den bästa av världar sker överföringen av tekniker för självreglering som att kunna lugna ner sig hemma och förhoppningsvis  läggs även grunden för känslofärdigheter i hemmen. Men med tanke på den generellt höga stressnivån i samhället och den verklighet vi lever i - där långt ifrån alla får växa upp i trygga stabila familjekonstellationer - kanske vi bör acceptera att det inte alltid fungerar så. Många föräldrar arbetar allt fler timmar och tillåter (eller tvingas tillåta) sitt arbete att inkräkta på sina liv när och var som helst. Det är en av baksidorna med dagens samhälle och modern teknologi. Oavsett orsakerna så är situationen idag att barn ofta kommer till skolan både kognitivt och emotionellt oförberedda för lärande.

Ständig stress, oro, otrygghet och konstant tillgänglighet och med jakt på snabba belöningar sätter spår. I de tillstånden, när det sympatiska nervsystemet är aktiverat för kamp  eller flykt är lärande och upprätthållande av fokuserad uppmärksamhet svårt och många gånger helt omöjligt.

Skulle det i dagens samhälle kunna vara skolans prioritet nummer ett att hjälpa våra elever att känna sig trygga och säkra i sina egna kroppar och medvetna om sina tankar och känslor (även de oroliga, självkritiska och jobbiga) så att de kan välja sina beteenden snarare än att blint reagera på varje impuls ? Vi kan förbereda dem för en oviss framtid genom forskningsbaserade färdigheter för självkännedom och tekniker för självreglering, kunskaper som många av oss vuxna aldrig blivit undervisade i, utan fått försöka utveckla bäst vi kunnat på egen hand i livets olika faser.

Sambandet mellan vuxnas, lärares och barns stress

Förutom att barnen direkt utsätts för flera av de stressorer som påverkar oss vuxna och det ställs allt större krav på barnen i allt yngre åldrar på ett sätt som äventyrar deras barndom så har det även visat sig att om föräldrarna är stressade, blir barnen känsligare för stress. Det finns studier som visar på starka samband mellan stressade lärare och stressade elever.  I andra studier har man sett förbättrade klassrumsklimat till följd av att lärarna tränas i SEL (Socialt och Emotionellt Lärande) eller mindfulness. Lärarens ökade självkännedom och förmåga till självreglering förbättrade inte bara deras egen stressnivå utan hela gruppens klimat.

Om nu förutsättningarna för barn och ungdomars lärande är tuffare, det moderna samhället innehåller fler riskfaktorer och lärares välmående påverkar elever och vice versa - skulle det väl vara en bra idé att prioritera att hjälpa såväl lärare som elever att utveckla den motståndskraft och de skyddsfaktorer som gör att de kan vara mer tillfreds och medvetet närvarande?

Några av skolans viktigaste uppdrag är att överföra värden, förmedla kunskaper, förbereda individer för att arbeta och verka i samhället och stärka grunden för ett livslångt lärande.  I läroplanen kan vi läsa att det är skolans skyldighet att låta varje elev utveckla sin kreativitet, nyfikenhet och självförtroende. Skolan ska helt enkelt förbereda för livet efter skolan och lära för livet. Gör vi detta i dagens skolsverige eller kan träning i inre färdigheter bidra med något som skolan idag inte uppfyller?

Tills dess att våra beslutsfattare ser vikten av ovanstående kommer den tysta revolutionen sannolikt att fortsätta, pådriven av modiga skolchefer, rektorer och lärare som själva förstått vikten av inre färdigheter i en turbulent värld.

I en artikelserie i sex delar presenterar meditationsläraren, kris- och konflikthanteringsspecialisten och redskapsutvecklaren Pål Dobrin, biträdande rektor Emma Munter och specialpedagogen Maria Körner från Empaticus sina tankar, lite forskning, en uppsättning potentiella inlärningsmål för den medvetna undervisningen samt några tekniker som kan användas i skolan.